I november 2009 reste jag på en veckas safari till Masai Mara som ligger i Kenya vid gränsen till Tanzania och därmed också på gränsen till Serengeti. Masai Mara och Serengeti hör ihop men det råkar gå en gräns mellan två länder igen detta område som har ett mycket rikt djurliv.
Resan startade på Mora Järnvägsstation och fortsatte från Arlanda via Heathrow, London, till Nairobi. Flygresan tog 12 timmar inklusive tid för byte på Heathrow.
Jag reste med ett danskt resebolag, Albatros, som har anställda i Nairobi och egna bilar. Vid flygplatsen blev vi hämtade av Albatros personal och skjutsade till ett Holiday Inn hotell i Nairobi. Ett mycket fint och annorlunda hotell speciellt med tanke på att det var Holiday Inn. Nairobi lär ha hög kriminalitet och det var kanske därför som det stod vakter rätt tätt i hotellkorridorerna.
För att komma in i Kenya måste man köpa visum för $ 25 och ett formulär måste fyllas i. Man frågar efter många detaljer, bland annat frågar man för kvinnor uppgift om namnet och födelsedatum på make eller far. Som tur var dög det att lämna fältet tomt. Man ville också ha uppgift om var passet var utfärdat och visst kan jag skriva Mora. Om den uppgiften säger den kenyanska immigrationsmyndigheten något kan ju vara tveksamt. Väl framme vid passkontrollen så fick de $ 25 och en nytt litet formulär fylldes i av tjänstemannen. Detta miniformulär klistrades in passet. Jag kunde inte annat än le när jag såg att hon på platsen för namn hade skrev Kerstin och inget mer. Förvisso heter jag också Kerstin men riktigt rätt var det ju inte men jag valde att inte säga något och hoppades att jag ändå skulle få komma ur landet.
Nästa morgon bar det av till en liten inrikesflygplats. Det var rätt mycket trafik och längs vägen var det både fina växter och imponerande hus men också damm, korrugerade plåtstaket och förstås människor från vitt skilda klasser. På sätt och vis fick jag en del associationer till Sydstaterna.
Vi svängde in på något som såg ut som en bakgata och plötsligt stod vi vid flygplatsen. Vi fick vänta både länge väl efter en något symbolisk säkerhetskontroll. Men så blev det dags för ombordstigning. Det var ett propellerdrivet Dash-plan av modell äldre men vi kom upp i luften och efter en flygtur på nätt en timme var vi framme där vi skulle stiga av. Vi hade landat på en airstrip och inte en flygplats. Vad var skillnaden? Det fanns en start- och landningsbana och den var inte asfalterad utan banan var som en medioker grusväg. Ingen flygplatsbyggnad fanns men väl ett solskydd och det fanns fyra jeepar som väntade på oss. En för bagaget och tre för oss resenärer.
Vilken jeep som man hamnade i var rent slumpmässigt men jag tror alla i hela gruppen tyckte att de råkat hamna i den bästa både vad gällde resesällskap och guider. Inte illa. Den jeep som jag kom att åka med varje dag en vecka hade en guide som hette David och det var han som körde. Varje dag hade han en blixtrande vit skjorta på sig. Den andra guiden var en ung tjej, Lola, på dryga 20 år. Hon var fenomenal. Hennes mamma hade tyckt att det inte var lämpligt för en flicka att vara guide men Lola tyckte annorlunda och guide blev hon. Båda verkade ha örnblick för att upptäcka olika slags djur på savannen eller uppe i träden. Inte nog med att de förstås kunde varje däggdjur utan de kunde alla fåglar lika bra.
På vägen till campen körde vi lite krokigt off-road för att se om vi såg några djur. Djur såg vi i mängder, mest antiloper av olika slag. Thomsongaseller och impalagaseller var de vanligaste.
Så kom vi då till campen och en kvinna som skulle se till mitt tält tog min ryggsäck och så gick vi till tält nr 7.
Nu väntade sex dagar i ett så gott som väglöst land utan elektricitet utom den el som campen fick från stora paneler med solceller. Telefon finns inte heller. En av mina mobiltelefoner visade täckning men det gick inte att ringa. Det fanns dock tillgång till internet via satellit. Man kunde hyra in sig på en dator men om man hade sin egen fanns trådlöst nätverk som man fick använda obegränsat utan kostnad. Fast satellitförbindelsen var mycket långsam så de gånger som jag ringde med Skype tog det lång tid att få svar från personen i andra änden. Det gällde att vara disciplinerad så att man inte pratade i mun på varandra.
De få vägar som finns, varav en är huvudväg till Nairobi, får vilken skogsbilväg som helst att framstå som en högklassig Europaväg. På vägbanan stack stora stenar upp och där låg också fotbollsstora stenar. De få gånger som vi åkte längs en riktig väg körde guiden ibland med vänsterhjulen i diket för det var jämnare yta där. Längs vägen till Nairobi körde många helt och hållet på andra sidan diket för där var det mycket jämnare såvida man inte måste passera ett dike.
En gång per månad kom en tankbil från Nairobi med diesel för jeeparna och ungefär lika ofta kom en annan lastbil med gas för varmvattnet.
På safariturerna åkte vi nästan helst och hållet off road fast på längre transportsträckor följe vi ändå uppkörda jeepbreda stigar. Tyvärr orsakar all off road-körning fula sår i marken.
Masai Mara bebos av massaier, en stam bland många andra i dessa trakter. Massaierna tycker förstås att de är den bästa stammen. Kanske finns det en miljon som räknar sig som massaier. Ordet betyder egentligen den som talar språket $B!I(Bma$B!I(B. Man talar också swahili förutom att man allmänt talar en god engelska.
Ute på savannen här i massaiernas land bor man i små byar där husen bildar en mur ut mot savannen. Intill byn finns inhägnader där man har sina kor, får och getter under natten. Man lever i princip enbart på boskapsskötsel. När jag frågade varför man inte odlade grönsaker för eget bruk fick jag till svar att massaier gör inte så utan frukt och grönsaker köper man på marknaden.
Männen har ofta flera fruar och för varje fru måste man ha ett hus. Dock, det är kvinnorna som bygger husen. Husen består av ett kök där man lagar mat på en öppen eld på golvet. Någon skorsten finns inte så köket blir rökigt. Så finns ett sovrum för barnen och ett för föräldrarna eller kanske rättare sagt ett för mamman. Pappan har ju flera ställen att välja mellan. Enligt lag ska det också finnas ett rum förförvaring, av vad vet jag inte, plus ett rum för kalvar, lamm och killingar.
Barnen går i skolan men det kan vara långt dit. En del barn måste börja gå hemifrån redan vid femtiden för att hinna till skolan till klockan sju. Ibland följer någon vuxen med barnen en bit på väg. Betänk att det finns en hel del faror längs vägen. Elefanter och flodhästar är nog de farligaste djuren men hungriga lejon, geparder och leoparder gäller det att akta sig för också. I floderna finns det gott om krokodiler men så länge man inte är i närheten av någon flod behöver man nog inte vara rädd för krokodilerna. Hyenorna är nog inte farliga för människor. Giraffer kan sparkas om de blir störda. Men barnen tar sig ändå till skolan till fots.
Arbetstiderna är i en svensks ögon förskräckliga. Man får arbeta 45 dagar i sträck följt av en veckas ledighet. Våra guider och Rose som städade åt mig är lediga två dagar per månad!
Det var början på den lilla regnperioden och regn behövdes. När jag kom till Masai Mara var marken helt sönderbränd och det hade inte regnat ordentligt mycket länge. Men så började det regna varje eftermiddag och savannen började grönska. Både djur och människor blev glada för alla hade lidit av en mycket lång period av torka. Boskapsdjuren var mycket magra liksom flodhästarna. Det började finnas gräs att äta för elefanterna som annars hade ätit från träden och inte bara ätit. För att komma åt bladen bättre hade brutit av stora träd och även dragit upp dem med roten.
Resan gav många intryck av skilda slag. Det var inte förrän i flygplanet på väg från Masai Mara till Nairobi som jag riktigt insåg att jag tillbringat sex dagar i ett väglöst land utan el och telefon. Vi flög över Great Rift Valley utan att se mer än någon enstaka väg. Inga kraftledningar syntes till. Det enda som bröt slätter och berg var enstaka byar.
Alla arrangemang fungerade perfekt. Guiderna var fantastiskt kunniga om alla djur som vi såg och de hade en otrolig förmåga att hitta lejon och geparder som låg i gräset på savannen. För att få arbeta som guide måste man ha gått ett par år på högskola. Lola som var en av guiderna i den jeep som jag åkte var nog den enda tjejen som var guide. Hennes mamma hade varit emot dotterns val av yrke men Lola vet vad hon vill. Hon var hjälpte sina manliga kolleger att byta däck när det blev punktering på en av jeeparna.
Vi var förvisso en grupp som reste tillsammans och på safariturerna tog alla aktiv del i att få syn på olika djur. Antiloper utom de minsta behöver ingen leta efter men väl de stora kattdjuren och hyenorna. Elefanter är inte så lätta att få syn på som man skulle kunna tro. Girafferna syns lite lättare för deras huvuden är högre än de flesta träden. Syns många gamar cirkla över ett ställe finns det kanske lejon rakt under som just börjat äta på dagens jaktbyte.
Hemma igen är det lite svårt att fatta att Masai Mara ändå bara är tio, tolv timmars flygresa härifrån. Reser man lika långt västerut finns inte samma hissnande skillnader. Tänk, att det än finns ställen här på jorden där det är alldeles tyst såvida inte någon fågel sjunger eller flodhästar i närheten som grymtar då och då. Så kan förstås tystnaden brytas av mycket högljudda cikador. Det finns också grodor som låter ganska mycket. Men annars är det tyst! På natten är det mörkt, mycket mörkt. Det är svart om månen inte är uppe. Hela detta land är svart om natten. Men så kommer gryningen med fågelsång.
Just innan jag lämnade campen kom Rose samt Paul som hade ansvaret för att solcellsanläggningen och vattenförsörjningen skulle fungera och gav mig sina e-post-adresser. Där i detta väglösa land där den enda el som finns kommer från privata solcellsanläggningar står jag med e-postadresser som slutar på @yahoo. Så långt bort men ändå så nära.
Väl hemma igen dyker många frågor upp om massajerna. Var finns närmaste sjukhus? Måste de åka ända till Nairobi? Vad kostar sjukvården? Går de någonsin till tandläkaren och var finns det en sådan?
Hur har barnen det i skolan? Hur stora är klasserna? Hur ser deras läroböcker ut? Finns det läroböcker på ma eller är det swahili som gäller? Hur gamla är barnen när de börjar lära sig engelska. Engelska är visst det officiella språket i Kenya.
Hur länge är massajerna nöjda med att leva i väglöst land utan television, radio och tidningar. Vad kommer att hända med Masai Mara den dag som massmedia gör entré? Vad kommer att hända den dag något stort tillverkningsföretag kommer på idén att någonstans ute i detta väglösa land väster om Nairobi anlägga en fabrik. Visst skulle det bli lite dyrt med att bygga själva anläggningen men billig arbetskraft utan några krav på semester. Inte heller lär det finnas några lagar om miljöhänsyn.
Turismen ger idag många arbetstillfällen men jag hörde flera säga att när man arbetar inom turism finns inte möjlighet att ta hänsyn till veckodagar. Vill någon åka på safari åker man på safari oavsett veckodag.