Noshörningar

Det finns två olika sorters noshörningar i Afrika. Några mil från campen finns några vita noshörningar. Det lär vara någon felöversättning som förklarar att de kallas vita noshörningar för de är inte vita utan mellanbruna.

Vi åkte från campen redan halv sju på morgonen för att se noshörningarna. För att komma till noshörningarna åkte vi längs en landsväg. Men vägen påminde mest om en riktigt dålig skogsbilväg. Ibland valde guiden att åka med vänsterhjulen i diket för då slapp vi en del ojämnheter och stora stenar. Vägbanan på en del av sträckan bestod av en blandning av ett fint, sandliknande material med stora stenar som stack upp hela tiden, flera stenar per kvadratmeter, det vill säga samma material som vid sidan av vägen. På en annan del av vägen var hela vägbanan knytnävsstora stenar av samma sort som det fanns gott om i ett par grustag som vi passerade.

Det kändes som om vi åkte 100 km/tim men med helt öppen bil i den kyliga morgonluften på denna hoppiga väg blir man lätt lurad hur fort det går. Vi åkte 50 km/tim som jag i och för sig skulle ha trott vara omöjligt genom att bara titta på vägen.

Det hade regnat på kvällen och under natten innan vi åkte för att titta på noshörningarna och på många ställen hade det blivit stora vattenpölar. Här och där såg vi hur kvinnor stod och sköljde tvätt i dessa vattenpölar. Tvätten hängde de över buskar och låga träd.

Vi passerade några byar och i åtminstone en fanns det två skolhus. Kanske var det skollov för det var många barn ute och lekte eller hjälpte till med djuren. Bostadshusen var byggda av tegelstenar som tillverkas av lera. Men det fanns också hus i byarna som såg förskräckliga ut. Dessa hus varnog någon form av affärer, kanske någon bar och eventuellt bensinmackar. Utanför husen satt vuxna och såg ut att vänta på att dagen skulle ta slut. Utanför byarna gick stora hjordar av kor, får och getter. Vad de djuren levde av är svårt att säga för det var sönderbränt på grund av långvarig torka.

Längs vägen var det stora områden som såg ut att ha ganska bördig jord men jorden låg helt öppen. Ingen naturlig växtlighet och ingen odlade något.

Ja, så närmade vi oss stället där noshörningarna skulle vara en bit uppför ett berg. Vi åkte uppåt på en gropig, stenig väg bland en massa buskar tills vi skulle gå ur. Nu ska vi gå upp på berget, sade guiderna. Jag visste inte riktigt vad han menade och såg med bävan mot ett högt berg. En ny guide stod och väntade på oss. Vi följe en liten stig uppför en slänt. Det började bli varmt och jag gick och undrade hur långt upp vi egentligen skulle gå. Så plötsligt stannade guiden, vinkade fram oss och pekade mellan några buskar. Där stod det två noshörningar bara några få meter från oss utan några som helst stängsel. Jag kände mig ganska så förskräckt. Noshörningar ska ju vara farliga.

Men noshörningarna tog ingen notis om oss utan gick och betade. Guiderna berättade att den här sortens noshörningar kallas vita noshörningar och honorna är helt ofarliga. Hannarna ska man se upp med men nu fanns hannarna på annat ställe. Noshörningarna här går i ett eget reservat och man stänger till och med in dem innanför ett stängsel på nätterna för de är starkt utrotningshotade.

När vi tittat på noshörningarna en lång stund började de dra sig längre bort och vips hade guiderna dukat fram en god och riklig frukost i det gröna åt oss.

Jag vill verklikgen rekommendera att bo på Karen Blixen om man ska besöka Masai Mara. Frukost bland noshörningar är verkligen en höjdare.

Klicka på en bild för att se den i större format